HPV Sverige

HPV VM 2005 i Ålborg rapport

Tero med sin "tunga" Velokraftracer.

HPV VM 2005 är avslutat och de flesta är nog hemma igen?
Stråååålande sol så vi är lite uttorkade allihop.
Raport kommer mer och mer här. Vi tog massor av bilder och lite film.
Tero blev bäste svensk (finne).
Resultaten kommer här:
http://www.hpvklub.dk/2005/content.php?article.13.255

Ett stort TACK till arrangörerna Ålborgs HPV klubb som gjorde ett fint jobb.

Dansk lokalTVreportage från VM
http://www.tv2nord.dk/default.asp?kategori1=tv&refid=26446&start=:05:31&duration=0:2:18&file=200805.wmv&file2=&dato=20-08-2005

Bilder och filmer börjar trilla in... och Peter Markussons rapport!

Göteborgarna laddar för dragrace. Kajsa och Peter Markusson/Seinegård är först ut.

Och Peter blev nästan först ut också. Måns visar med finget.

Moa Markusson inför 200 metersloppet.

Andra hade också otur men det här gick att fixa.

Denna lilla fina Greenspeedtrike med österrikisk förare var totaltvåa i 100 meter dragrace. Extremt explosiv!

Dennis Pedersen Köpenhamnsk stockholmare i Ålborg! med sin fina hembyggda trike.

Laurent Dechenne lastar ur sin Python.

Här är Laurents racer dock med en annan förare här på bilden.

Vinnarcykeln på 200 meter sprint Cobrabike!

Cobrabiken på insidan med 100-kuggars framkrans! Något tung i starten?

Tero Linnanen provar prototypen till Challenge NME.

Tero provar en Cobrabike lowracer.

Mycket tjock dimma sköt upp starten någon timme. Här ser man dimman bakom de startande men den försvann snart och det blev mycket varmt igen.

Tero drar ifrån några DF's.

Det går att lyfta VKn med en hand också!

Film från starten på långloppet på söndagen 4,5 MB AVIfilm

Steintrike på två hjul (AVI-film någonstans mellan 3-5 MB)

Ännu en Steintrike på två hjul (AVI-film någonstans mellan 3-5 MB)

Gimmick med tysk Toxyförsäljare (AVI-film någonstans mellan 3-5 MB)

Gimmick med Måns Jacobsson (AVI-film någonstans mellan 3-5 MB)

Kamil Manecki med flickvän dök upp på varsin VK3a med stort bagageutrymme.

Och så till alla er som undrar om en Quest går in i en Volvokombi. Det gör den om man tar av bakhjulet men det är på en centimeter när att det inte går.

Peter Markussons rapport från VM

Hej alla,

Min VM-satsning började storartat! Cykeln var försedd med hjulkåpor och
aerodynamiskt kedjeskydd. Halvkåpan hade inte hunnits med, men det
kändes helt Ok att tävla i den okåpade klassen. Mitt första lopp var
100 meter dragracing, och en av oss tre som skulle starta i heat 'L'
dök inte upp. Den andre, en dansk, som skulle köra såg rätt vältränad
ut, men jag bestämde mig för att ge allt. En funktionär höll i cykeln,
och jag började hyperventilera och tänka på gamla oförrätter för att få
upp adrenalinet. Så räknade starten ner: 'ready... three... two...
one... go'! Allt som jag kunde ge gick ner i pedalerna, varvid
framhjulet genast spann loss. Bredvid mig kunde man höra danskens kedja
rassla och hoppa på dreven, han hade inte lagt kedjan helt rätt sista
metrarna fram till startlinjen. Jag släppte lite på kraften, fick fäste
med framhjulet, och gick iväg som en kanonkula (kändes det som i alla
fall)! Marieanne, barnen och de andra svenskarna hejade för full hals,
och jag släppte på full kraft igen. Av danskens och funktionärernas
besvikna rop framgick att han hade svårt att komma iväg. Men så började
cykeln kännas vinglig, och något lät 'gnirk, gnirk' för varje tramptag.
Helt plötsligt såg jag att frontbommen var nästan helt av! Vid varje
tramptag vreds tramplager och allt ungefär en sjättedels varv.
Publikens vrål bakifrån tydde på att dansken närmade sig, så jag fick
helt sonika trampa så mycket jag tordes. Med blicken ömsom på bommen,
ömsom på vägen lyckades jag hålla honom stången över mållinjen.

Långsamt, långsamt åkte jag tillbaka till startfållan via en yttre väg.
En kort besiktning visade att bara ett hörn och en fjärdedel av
materialet höll bommen på plats, resten var tvärt av. Dennis lånade ut
sin snygga, egenkonstruerade trike som ersättningscykel, men den var
för vek för mig. När jag testade att trampa fullt så pendlade den så
mycket att jag höll på att förlora kontrollen. Min rudimentära
rundtrampsteknik räckte inte till för att hålla den på rak kurs. Det
vara bara att anmäla att jag utgick ur tävlingen på grund av tekniskt
fel. Jag visade min motståndare ramen, och han blev alldeles paff över
att jag hade kunnat genomföra loppet med den skadan. Enligt vad jag
själv tror så gick ramen av redan efter 10 meter, men det räckte med
det försprång jag fått ur startfållan.

Kajsa och Moa skulle köra sist med juniorerna, och då upptäckte vi att
de skulle köra samma heat, med en cykel. Arrangörerna ville inte köra
tre heat istället för en, så det blev Kajsa som fick köra mot en dansk
dreng. Den fjärde tävlande dök inte upp till start. Kajsa körde med den
äran, men blev slagen med några futtiga meter av en 10-åring på en
Sinner Demon 1620 i barnmodell. Ruggigt snyggt bygge, där stolen gick
att skjuta bakåt eftersom barnet växer. Kan rekommenderas som något att
växa i, men kostade 11.000 DKR.
http://www.sinnerligfietsen.nl/ligfiets/mod10.jpg

Alltnog, efter lunchen (rågbröd!) var det dags för 200 meter Sprint. Vi
åkte ut och besiktigade banan, och insåg att de ansatser som erbjöds, 2
Km eller 1 Km, var i längsta laget för barnen. Vi fick tillstånd från
tävlingsledningen att stå och vänta nära tidtagningen, köra tillbaka
till -100 meter, och starta därifrån. Eftersom barnen hade var sin
transponder, med snabblås, så fick vi tillstånd att byta transponder i
depån. Eftersom bommen på KMX-karten gick att justera med två snabblås
så blev det formel 1-fart på depåstoppen. Moa körde först, bromsade
efter mätsträckan, och cyklade snabbt tillbaka till depån. Marieanne
hjälpte henne ur cykeln, medans jag bytte transpondrar och Kajsa
justerade bommen. Så fick Kajsa störta sig ut igen. Det var enda sättet
för att bägge barnen hinna köra. Moa nådde 26 Km/h och Kajsa 31 Km/h i
första försöken. Nu dök killen som saknades i dragracingen upp på en
egenkonstruerad cykel. Han körde rätt duktigt, och fick något snabbare
medelhastighet än Kajsa. Sinnern gick rätt mycket fortare, 36 Km/h.
Både Moa och Kajsa tyckte att de hade lite mer att ge, och i andra
försöket gjorde Moa 29 Km/h och Kajsa 32 Km/h. En andraplats igen för
Kajsa, alltså. Tyvärr grumlades lyckan en del i ilskan över att flera
mopeder lyckades ta sig förbi avspärrningarna och kom körande mot de
tävlande. Militärpoliserna som vaktade oss hade dessutom lyckats
missuppfatta något, och eskorterade vid ett tillfälle några bilar rakt
mot körriktningen för de tävlande.

Middagen blev kyckling och potatis, hurra! God salsa till, dessutom.

Nästa dag skulle inte barnen tävla, så det var bara jag som skulle till
tävlingsbanan som funktionär. Tidigt på morgonen sopade jag bana och
satte ut skyltar tillsammans med några andra. Dimman låg ärtsoppstjock
när vi arbetade, det räckte att vi gick tjugo meter från varandra så
syntes man inte. Tävlingsledaren ringde meteorologerna, som trodde att
dimman skulle lätta om en till två timmar. Starten blev rätt förhalad
på grund av detta, men till slut gick allt i lås. Mitt arbete fortsatte
med banan- och vattenutdelning. Vädret slog om till stark sol och
värme, vilket tvingade flera tävlande att bryta. Quest:ens förare
började göra konstiga gester, och till slut förstod vi att han begärde
att vatten skulle hällas över honom när han susade förbi. Tre gånger
räckte för att hålla honom på banan. Jag förstår inte hur den segrande
Cobra-tramparen orkade med i sin helkåpade farkost... Bild från 2004:
http://users.skynet.be/cobrabikes/Nederlands/
SL1%20Bernhard%20B%F6hler.JPG

Tyvärr låg depån i nedförsbacke, så de tävlande körde väl snabbt för
att kunna ta grejorna i flykten. Till slut flyttade vi depån till ett
backkrön istället, och då gick det bättre. När Cobran gick över
mållinjen efter det tionde varvet avbröts loppet, och alla stannade på
backkrönet där vi stod. En fransman kollapsade totalt med benkramper
efter målgången. Vi fick hälla vatten över honom och bära honom och
cykeln av vägen. Eftersom loppet var försenat blev poängräkningen och
prisutdelningen sen. Tyvärr fanns det bara en pokal för totalseger för
juniorerna, så Kajsa fick inget utom äran av att bli totaltvåa. Moa
blev sist, eller fyra, vilket man vill. Om hon hade deltagit i
dragracingen kanske hon hade nått en tredjeplats, har inte kolla upp
med tabellerna ordentligt.

Om man nu skall utvärdera alltsammans, så tycker jag att det var värt
besväret. Totalt sett blev det en stor upplevelse, speciellt för
barnen. Att jag trampade av ramen var snöpligt, men gjorde att jag
kunde dra mig tillbaka obesegrad och med ett rykte som en möjlig
vinnare. Åtminstone tyckte familjen att jag var en av de snabbaste
under de första 10 metrarna. Nåja, nu får man börja fundera på
Frankrike 2006...

P.S. Torleif, vi behöver pratas vid. D.s.

Med vänlig hälsning,
Peter Markusson,
HPV Väst

Postat av Jan-Inge datum augusti 22, 2005 02:44 EM