Fredag 26 mars. Klockan är 07.55 och himlen blygrå. Plusgraderna går att räkna på ena handens lillfinger.

När jag kommer cyklande från Köpenhamns centralstation väntar Mikael Seierup vid fontänen på Rådhusplatsen, som avtalat. Vi står huttrande och pratar några minuter. Vi konstaterar att Rådhustorget är stort och att det säkert kommer att kunna rymma alla deltagarna i Øresund Runt den 20 maj. Idag ska vi två köra rundan för att ... ja, känna hur den känns liksom.

Vi sätter oss i rörelse och åker norrut för att komma ut ur Köpenhamn. Vid den här tiden är trafiken tät och cykelbanorna fulla av folk på väg till arbetet.

Nio kilometer senare når vi Strandvejen och havet. Vägen har blivit bredare och erbjuder en rymlig cykelbana som går jämsides. Men bara 4 kilometer senare lämnar vi vägen för att istället cykla genom Dyrehaven. Dels för att få omväxling i sceneriet, dels för att slippa ett par backar som väntar längs Strandvejen.

Genom Dyrehaven är det mestadels grusväg, men den är ordentligt packad och inte tungkörd. På bara ett par meters avstånd står en flock rådjur och betar brunt fjorårsgräs. De höjer huvudena och glor storögt på det två liggcyklarna men utan att visa någon rädsla. Kanske är de smartare än vissa hästar och hundar som kan bli smått galna av denna åsyn. Så här års är skogen vi kör igenom grå och kal men när löven slagit ut på de stora träden är det nog betydligt vackrare här.

I ungefär en mil kör vi genom Dyrehaven innan vi åter är ute på Strandvejen. Nu blir det omväxlande bilväg och cykelväg. Efter 35 kilometer, i höjd med Humlebæck, svänger vi in på den Gamle Strandvej. Här står husen närmare den smala vägen och trafiken är glesare.



Gott om utrymme att vingla på även för trikes.



Dags att ta av åt höger.


Lite mysigare än att köra längs stora vägen.



Här känner man sig välkommen! Louisiana konstmuseum.


Den Gamle Strandvej fortsätter fram till konstmuseet Louisiana där vi åter kör ut på Strandvejen. Ett stycke senare börjar en fin cykelväg längs bilvägen och den fortsätter fram till Helsingör.

Vi når Helsingör 48 kilometer efter starten från Rådhusplatsen. Vi kliver av och leder cyklarna längs gågatorna i centrum i jakt på en restaurang. Klockan är 11 och magen kurrar. Valet faller på en pizzeria och vi äter med god aptit.

När vi en stund senare kliver ut i kylan börjar vi båda att hacka tänder. Vi har lätt klädsel anpassad till cykling och nu när kroppen använder en massa energi åt att smälta de stora pizzorna blir inte mycket över till värmesystemet. Vi fumlar med lås och vajrar och ger oss snabbt iväg på låga växlar med ivrigt spinnande ben genom Helsingörs trånga gränder.

En stund senare har vi köpt biljetter och väntar tillsammans med några köande bilar på färjan till Helsingborg. Vi valde HH-färjorna där biljetten kostar 15 DKR per ekipage. Ombord tjudrar vi åkdonen på bildäck och sätter oss i cafeterian med varsin kopp varm choklad och ett wienerbröd.

Färjan lägger till i Helsingborg och vi rullar ut. En tullare blir liksom så många andra vi möter glad av att se oss och slänger iväg den välbekanta frågan om det är skönt att cykla så där. Syns inte det?

Av Helsingborg ser vi inte mycket. Cykelspåret som ska ta oss ner till Malmö leder ut ur kommunen via Ättekulla industriområde, förbi Gantofta och mot Glumslövs Backar. Det är mest landsvägskörning nu. Cykelbanorna dyker ibland upp och försvinner sedan efter några kilometer, ja ni vet hur det är.

Backarna i Glumslöv bjuder på turens kraftigaste motlut. Växla ner, spinn och ingen backe är dig för brant, mantrar jag mellan flåsningarna. Efter motlut kommer medlut, långa fina backar där vi har fin utsikt över sundet med Ven och den danska kusten höljd i blått dis.



Dejlig udsigt från Glumslövs backar.


Solen har bestämt sig för att lysa på oss och knappt några moln finns kvar på den tidigare så dystra himlen. Temperaturen är angenäm och det känns skönt att vara ute på vägarna. Mikael sätter full fart nerför en backe med sin strömlinjeformade Velokraft och Stelvio-däck med 120 PSI. Jag blir lite efter.

När vi närmar oss Landskrona tar vi vägen om Borstahusen. De små husen och båthamnen påminner om hur det ser ut på den danska sidan.


Äkta svensk grusväg!


Här börjar också turens andra grusväg som sträcker sig fram till Citadellet i Landskrona, en 4-5 kilometer ungefär.

Vi passerar snabbt Landskrona centrum och därefter blir det lite trist väg när vi tar oss ut via de långa ödsliga infarterna till staden. Lite längre söderut blir det åter fin cykelväg som går genom villaområden, koloniträdgårdar och jordbrukslandskap.

Efter 85 kilometer går Cykelspåret åter längs vattnet. Vi befinner oss då i norra delen av Lommabukten och framför oss har vi en 10 kilometer lång nybelagd vägraka som sträcker ut sig rakt mot de två skorstenarna i Barsebäcks kärnkraftsanläggning. Det är bara att ge järnet.

Strax innan Barsbäck tar vägen av inåt landet och vi hamnar åter på cykelväg. Vi passerar Barsebäcks by och något senare Löddeköpinge. När vi cyklat igenom Lomma väljer vi grusstigen nära havet, den är inte alltför dålig och det är gott att andas in doften av salt tång.

I Malmö kör vi raka vägen till centralstationen och kollar cykeldatorn som säger att hela rundan från Rådhustorget i Köpenhamn varit 120 kilometer lång.

Klockan är fyra och vi bestämmer oss för att runda av dagen med en öl på Lilla Torg där man redan byggt upp uteserveringarna och satt igång gasvärmeaggregaten kring borden.

När jag kommer hem och kliver in i lägenhetsvärmen hettar kinderna, kroppen är angenämnt tung. Effektiv körtid under denna tur var 5 timmar och 20 minuter och snitthastighet 23 km/tim.